verb hängde hängt, pres. hänger
häng·er1begå självmord genom hängning
psykol.JFRcohyponymhänga 3
○ngn gång äv.hänga av sig
skämts.ni kan hänga er i den här garderobenhänga sig (ngnstans)sedan 1493Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. hängia sik
2(fastna och) råka ur funktion
vard.hush.JFRcohyponymhänga upp sig
datorn hängde sighänga sigsedan ca 1970Subst.:hängning (till 1)